Vad är egentligen järnbrist?
Järnbrist är den vanligaste bristsjukdomen i Sverige.
Kroppen har normalt rikliga järnreserver, s k depåer, i lever, mjälte och benmärg. Kroppen tar av dessa reserver för att hålla järnvärdet, eller Hb-värdet, uppe i de röda blodkropparna. Normalt är tillförseln lika med åtgången och reserverna fylls stadigt på. Om tillförseln av järn däremot kommer i obalans prioriteras nybildning av röda blodkroppar framför sparande i reserverna. När depåerna minskar eller är på väg att tömmas uppkommer det tillstånd som kallas järnbrist.
Järnbalansen kan också liknas vid ett storköp. Depåerna är varulagret i storköpet. När varorna börjar ta slut på hyllorna (järnet i de röda blodkropparna) tar man från lagret för att fylla på. Det går bra så länge lagret är välfyllt (normal järnbalans). När lagret inte fylls på, men det fortfarande finns tillräckligt med varor att hålla hyllorna fyllda, märks det inte alltid utifrån (normalt Hb). Först när lagret börjar tömmas tar varorna slut på hyllorna och hyllorna står tomma (järnbrist, lågt Hb).

Hur märks det att man har järnbrist?
Brist på järn kan göra att man känner sig trött och hängig, blir lättirriterad och får svårt att koncentrera sig. Huvudvärk, blekhet, ökat sömnbehov och nedsatt prestationsförmåga kan också vara tecken på att kroppen får för lite järn.
Genom experiment har man kunnat visa att även en lätt järnbrist kan inverka negativt på både fysisk och psykisk prestationsförmåga. Järnbrist anses därför vara ett tillstånd som bör behandlas för att inte vidareutvecklas till en blodbrist (anemi).

Varför är järnbrist vanligare nu än förr?
De flesta av oss har idag jobb som är mycket mindre fysiskt ansträngande jämfört med de arbeten folk hade förr i tiden. Därför är också vårt kaloribehov väsentligt lägre. Vi äter mindre och får följaktligen i oss mindre järn. Vi äter inte heller lika mycket järnrik mat, exempelvis blodpudding, lever och annan inälvsmat, och vi gör sällan långkok i järngrytor eller använder stekpannor av gjutjärn.
Man har dessutom avskaffat den järnberikning av mjölprodukter som förekommit i Sverige de senaste femtio åren, har naturligtvis inte gjort situationen bättre. Läs mer.

Hur vanligt är det med järnbrist?
Enligt Världshälsoorganisationen, WHO, har 15 procent av jordens befolkning järnbrist och det är näst efter proteinbrist den mest utbredda näringsbristen. Även hos oss i Norden är det betydligt fler som lider brist på järn än vad man tidigare trott. Vetenskapliga undersökningar har till exempel visat att cirka 30 procent av alla skandinaviska kvinnor i fertil ålder har järnbrist (låga serumferritinvärden). Bland skolflickor i åldrarna 15-16 år är siffran ännu högre, upp till 40 procent.

Varför har kvinnor ofta järnbrist?
Nästan var tredje kvinna i fertil ålder har så kraftiga eller långvariga menstruationsblödningar att kroppen förlorar mer järn än vad hon normalt får i sig genom kosten. Läs mer.

Under en graviditet uppstår också ett kraftigt förhöjt behov av järn och då behövs extra tillskott för att motverka risken att en brist utvecklas.

Hur vanligt är järnbrist bland barn?
Under första levnadsåret är risken för järnbrist liten. Dels får barnet järn med modersmjölken, dels genom den (hittills) järnberikade vällingen.

Barn i åldern 1-2 år löper viss risk för järnbrist när man slutar amma och ger välling. Nya studier visar att mer än 10 procent av 2-åringarna i Sverige har små järnreserver. De små reservernas betydelse är oklar, men tillståndet tycks vara mer utbrett än man tidigare trott. I vissa grupper av skolungdomar har över 30 procent så låga serumferritinvärden att det tyder på järnbrist. Orsaken är uppenbarligen de dåliga kostvanor som är vanliga bland ungdomar.